Sebbes lusekofta och till det docs.

Idag när jag satt på bussen och läste min bok insåg jag att “oj, det här kommer att få mig att börja gråta”, så då stängde jag boken och sparade sidorna till senare, då jag kunde gråta hur mycket jag ville.

Jag är en människa som gråter väldigt ofta.
Jag gråter till allt ifrån filmer och böcker eller till när människor jag älskar gör mig ledsen. Det kan vara en dum kommentar från storebrorsan eller en uteblivet “jag älskar dig” av pojkvännen. Men då gråter jag i smyg.
Anledningen till att jag gråter så lätt är för att jag är en människa som också överanalyserar allt.
“Han tycker att jag är världens sämsta syster, han kommer alltid se mig som en sticka i foten och inget annat..” eller “han tänker göra slut med mig, han har träffat någon annan, han vill inte vara nära mig..”
Ja, ni förstår.

Men jag har bästa knepet som jag har läst i någon stärk-ditt-självförtroende-bok! I såna stunder är det bara att bestämma sig för att “okej, jag får bara tycka synd om mig själv en liten stund” och så tycker man superdupersynd om sig själv några minuter men sen säger man till sig själv att “nu får det fanemej vara slut på det här ömkandet” och så stänger man bara av det.
Tro mig, det funkar hur bra som helst. Jag gör det jämt.