Nu tänker jag skriva om något så tabubelagt ämne som finnar/akne/dålig hy/knottror/pormaskar/fet hy eller vad vi nu vill kalla det. Jag kanske inte kan peppa er som har akneproblem så mycket (det vore bara en lögn att säga att finnar inte spelar någon roll, för i mitt liv har det spelat stor roll), men kanske kan ni få lite igenkännande och ett värdefullt tips.

Jag vet hur många unga tjejer och killar det finns som varje dag lägger ned så fruktansvärt mycket energi på att hata sina finnar. Som läser igenom alla forum och diskussioner på internet för att få hjälp med att hitta ett läkemedel som botar akne och läser om tabletter man kan äta för att minska fettproduktionen eller krämer som torkar ut. Som spenderar en massa massa pengar på mediciner som inte fungerar och går till hudläkare och provar igenom hela det receptfria aknesortimentet på apoteket och halva det receptbelagda utan att någonting hjälper. För ungefär ett halvår sedan var jag likadan.

På högstadiet fick jag plötsligt problem med akne. Finnarna spred sig över ryggen, pannan och bröstet och trots att jag tvättade mig mer än någon av mina kompisar kände jag mig aldrig ren. Varje gång jag köpte en ny aknekräm tänkte jag “denna gång kommer det hjälpa”, men det gjorde det aldrig.  Jag besökte husläkare som skickade mig till hudläkare och jag testade allt från Basiron till Duac till Tetralysal men ingenting hjälpte. Jag var knottrig och fet i pannan och hade finnar på ryggen som ibland gjorde så ont att jag grät när de stötte emot ett ryggstöd eller ett bh-band. Jag skolkade från badhusbesök, hade aldrig på mig linnen och på stranden låg jag alltid på rygg för att jag skämdes så. Jag önskade bara att jag kunde få bli len igen.

Och folk sa att det där är väl inte så farligt, det är ju bara en övergångsperiod, men få förstod hur självförtroendet verkligen kan sänkas på grund av att man är lite prickig på kroppen. Det är förmodligen många av er som tänker att det finns folk med mycket värre akneproblem, vilket jag självklart är medveten om. Men det är bara så, att de som inte har problem med finnar kommer. Aldrig. Att. Förstå. Hur. Jobbigt. Det. Är.
De kommer inte kunna identifiera sig med känslan att vilja ömsa skinn.

Jag vet nu att det bara var jag själv som tänkte så mycket på de där envisa blemmorna. En kille jag var kär i sa en gång att “Flora, jag ser dig, inte dina finnar” och kanske var det en anledning till att jag sakta blev bekvämare med mig själv. Men jag slutade aldrig hoppas att de där jävla finnarna en dag skulle försvinna. Även om det så skulle dröja 10 år.

För ungefär sju månader sedan bestämde jag mig för att prata med min husläkare om ett läkemedel som heter Yasmin 28. Jag hade läst om det på internet, och ni som är insatta har kanske hört talas om Diane som är p-piller kombinerat med aknemedicin? Yasmin fungerar likadant, men är svagare och ger inga läskiga bieffekter som Diane tydligen gör. Egentligen måste man få det utskrivet av en hudläkare eller en barnmorska, men min husläkare gjorde ett undantag och efter tre månader hade mina finnar nästan försvunnit helt. Alltså herregud, för ett halvår sedan hade jag aldrig trott att jag skulle säga det här.

Eftersom Yasmin 28 fungerar som ett p-piller bör man tänka igenom det ordentligt innan man kontaktar hudläkare eller barnmorska, samt diskutera det med sin husläkare. För min del har jag inte haft några konstiga bieffekter utan allting har fungerat otroligt bra. Är så fantastiskt glad över att äntligen kunna ha klänning med rygguringning, våga få massage och känna mig fin i linnen.

Osminkad i somras.

Efter ett nervsammanbrott förra veckan med tårar i frukosttallriken och svartrandiga kinder, en macka som omöjligt kunde sväljas och med nuorkarjagintemer-tankar darrade jag hela vägen till skolan. Så fort någon bad mig göra något brände tårarna bakom ögonen och jag kände stressen innanför bröstkorgen trassla till sig och växa ännu mer. Trodde att jag gått in i väggen så som vuxna gör ibland. Trodde att jag skulle må så förjävlaskitdåligt för alltid med ångesten pickande under huden.

Under en rast fick jag ett mail av min låtsaspappa som skrev att jag är duktig och begåvad och en jättebra person och jag fick pressa bort tårarna eftersom de där orden var precis vad jag behövde, men så jävla svåra att ta till sig. Kröp senare ihop tätt bredvid en pojkvän som alltid hjälper till, säger att jag är fin och killar mig på ryggen eller i håret när vi ska sova, bäddar min säng supernoga för att det ska vara skönt för mig att krypa ned i den och alltidalltid peppar. Och så gav han mig en biljett till att få massage på centralbadet. Bara sådär.

Och nu har plugg-stipendier-städa-blogga-jobba-hjälpa till-komma ihåg-göra ärenden-perioden gått över för den här gången och jag är lite lättare under fötterna. För efter att ha pratat med föräldrar som förstår att det är dags att ta min prestationsångest på allvar och kramar om mig länge, tror jag att jag kan vara sådär sprudlande glad igen. Vara glad och ha tid för att skriva, läsa, teckna, träna, gå på museum och teatrar, promenera i skogen och sånt där som gör allt det kalla lite varmare.

Nu ska jag bara leva och njuta. Massor.

Idag fyller min bästis 17.

Paulina och jag skrattar åt samma saker och med henne kan jag prata om allting som känns svårt. Hon har de vackraste ögonfransarna, har ändrat frisyr fler gånger än någon annan jag känner och är helt fantastiskt duktig på att sjunga. Hon är en otrolig människokännare och har väldigt lätt för att knyta kontakter med pojkvaskrar (för det ska hon ha en eloge!). Paulina är även väldigt bra på att peppa, vare sig det handlar om kläder, konserter, resor eller framtidsplaner - vilket gör att man lätt känner sig upprymd och förväntansfull i hennes sällskap. Hon älskar Bob Hansson och jazz, är en tidspessimist men är väldigt ambitiös och noggrann när det gäller. För hur många går från att ha skolkat hela sjuan till att gå ut nian med nästan alla MVG? Hon har ett skratt som liksom bubblar ur henne och har alltid nära till kramar. Paulina är ganska skör och djuptänkande och samtidigt en rolig och fantastiskt fin vän.

I början var vi svinrädda båda två. Hur beter man sig med någon som man helt plötsligt har bestämt sig för att vara tillsammans med?
Nu i efterhand ligger vi på min säng och håller om varandra krampaktigt och konstaterar att vi aldrig hade trott att det skulle bli såhär jävla bra.

Vi hoppade på ett tåg som varken han eller jag visste vart det skulle gå,
och jag vet nu att det är det bästa jag har gjort.

Han tejpar omsorgsfullt listerna i köket, dammsuger noggrant alla hörn och rollar ljusgrå färg på golvet. T-shirten är ljusblå och gör hans ögon om möjligt ännu blåare än vanligt och lukten av nymålat sprider sig i hela huset. Fransk musik spelas från högtalarna och han tar av sig t-shirten. Han har svettpärlor i tinningarna och färg på händerna.
Jag har saknat honom så obegripligt mycket.

Saknad har en så fysisk påverkan. Hela bröstet trycker och sen kommer mattheten.
I tre dagar har jag bott i hans famn. Vi har legat på klippor, badat, cyklat, tittat på tv-serier inslingrade i varandra och försökt ta igen så mycket som möjligt.

Snart ska jag återuppta bloggen igen. Snart.